...

De händer mycket på kort tid här.
Mitt liv har raserat som ett korthus och jag är tillbaks på ruta ett igen..

igår sa filip till mig
"förut sa du att de skulle bli jättebra när du blev gravid, då skulle du bli frisk.. hur tycker du att de gick?"


Den jäveln smög sig på mig igen men när jag tittar i backspegeln borde jag ha sett varningsignalerna..

Tycker de räcker nu...
Räcker att ha ont i själen, får panik över att inte komma ifrån de.
Räcker att bita ihop för att hålla gråten borta, känner mig så otillräcklig som människa för tillfället.

Jag har alltid sagt; Den dagen jag blir gravid kommer bli den dagen jag accepterar min kropp.
Jag hade så jävla fel, fast jag VET att magen putar för de ligger någon där inne o fast jag VET att kroppen samlar på sig vätska, moderkakan väger, fostervattnet o för att inte tala om barnet så ser jag bara dom jävla siffrorna på vågen! o då har jag inte ens gått upp många kilo alls .. Känner mig helt sjuk i huvudet..
Jag vet inte om de beror på hur jobbig graviditeten va i början.. När jag kräktes dygnet runt i 4 månader o låg på sjukhuset för jag blev så sjuk. Nån sorts påminnelse om mitt gamla liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer bli en kanonmamma o allt de där, men jag funderar starkt på om jag inte håller på bli galen..


Jag känner inte igen mig, de här är inte jag ...

Blir så sjukt frustrerad över folk som snackar om saker dom inte har en aning om..
Ofta får man höra "åh hon skrev de o de på facebook, snacka om uppmärkshetssökande" eller "vad har HAN att må dåligt över? vill han ha uppmärksamhet eller?" osv.

Jag tycker inte alls att de känns konstigt att folk numera måste nå ut till världen på ett sådant sätt, att man då kanske kan få bli upplockad och känna att någon VILL ge en hjälp.
De är så sjukt många unga (även äldre, såklart! men de visar sig inte på samma sätt) som mår psykiskt dåligt idag (okej, puberteten är jobbig, man vet inte vem man är osv osv, men inte dåligt på de sättet!) människor som inte ser något bra med sig själv och tycker världen är hemsk.
Och vad gör psykvården eller vården över huvudtaget för att hjälpa dessa människor?

Jag minns själv när jag blev väldigt sjuk i mina ätstörningar för ungefär 8 år sen, hur min mamma kämpade för att få in mig på BUP (barn och ungdomspsyk) men får svaret att kön är lång o man kan få vänta upp till 1 år innan man får komma in. 1 ÅR?!?! Vad i helvete hinner hända på de året?
Jag hade fruktansvärd tur, eftersom min familj hade kontakt med vården genom min syster o hennes läkare fick skriva en remiss så jag kom in direkt.
Ska de verkligen vara så? Att när man som privatperson eller en anhörig till den sjuka söker hjälp själv så är de inte lika viktigt? På något sätt är de som att man inte är lika sjuk om man insett att man själv behöver hjälp.

Ett exempel på de är en farbror jag träffade på uppe på akuten en natt i sommras.
Han satt o skrek på hjälp o de var riktigt hjärtskärande att se, till svar får han av en sköterska: "Det är femte natten i rad du är här nu o de finns inge fel på dig!" Sen hämtade hon en vakt som fick ringa en taxi och så skickade dom hem den här mannen.. Igen. För femte natten irad.
HUR svårt kan de ha varit att skjutsa upp den här mannen till psyk? Låta dom ta en titt på honom. Nej tyvärr, för han hade inte försökt tagit livet av sig själv eller någon annan, o han hade sökt hjälpen själv så han kan ju inte vara sjuk!

Jag blir inte ens förvånad längre när jag hör att människor tar livet av sig. Men jag undrar varför de ska behöva vara så. Varför man inte kan plocka upp människor tidigare.

Blev ett riktigt kräkinlägg de här, men jag tycker att man ibland borde tänka steget längre än att någon bara vill ha uppmärksamhet .. Sträck ut en hand, en liten grej för dig men en stor för dom.

.. jag saknar den du va.

Ni vet när man hittar jättefina människor? Vänner som man känner att man skulle kunna lägga sitt liv i händerna på. Vänner man blottat hela livet för.. O när dom sen förändras. Aj.

Nåt jag verkligen hatar är hur jag vänder från 0-100. Ena sekunden är allt tipptopp o nästa är de "hoppa från balkongen - känsla"..

Jag är verkligen en pain in the ass. Speciellt för mig själv, o humöret går liksom inte att tygla. Förut åt jag medecin för jag hade höga toppar o väldigt djupa dalar, nåt som skulle jämna ut. Men de blev ju också fel för helt plötsligt kände jag ingenting. De fanns inga känslor inför vänner, familj eller nånting. Men nu.. De är sjuuukt!
Och jag fattar att folk inte orkar och jag beundrar dom som står kvar vid min sida.

Började dagen med en långpromenad, bestämt mig för att de ska bli två om dagen nu fram tills jag blir alldeles för tjock! Få se om de muntrar upp nånting.

Sen har de varit extrem storstädning! Vi ska fira julen hemma hos oss jag o min familj i år så jag har legat och gnidit alla skåp osv . haha. Mitt i allt kom Sandra hit o vi mös med glögg o slog in alla mina julklappar så nu ligger dom fint under granen :)

Och jag som är klar med alla mina julklappar kände ett sting av dåligt samvete när mamma skulle BÖRJA med sina idag, så jag följde med som moraliskt stöd till köpis och där va de galet! Folk va helt bananas ! Sen fick jag ändå gå själv eftersom mamma skulle handla till mig o då råkade jag köpa ännu mer julklappar. Tycker de är hemskt kul o se mina nära glada o de gör att de inte finns nå stopp på mig gällande julklappsköp.
Försökte mig även på att hitta en klänning till jul men de är lönlöst.. Gravidmagar i all ära, när dom ser ut som gravidmagar. Min är så långt ner så de ser mest ut som jag blivit fet. Inge smickrande alls faktiskt . Tycker den lilla kan komma ut snart så jag får bli normal igen :)

När vi kom ut från köpis såg vi att de brann rätt skapligt ute på vägen, och tydligen hade en bil tagit eld. Så idag fick jag se Filip in action på riktigt eftersom han jobbar ikväll. Tycker de är lite läskigt.

Ne nu ska jag fördriva tiden med tvättstugan !

Dagen har spenderats i julens tecken. Köpt dom sista julklapparna o nu på kvällen har vi haft julmys här hemma. Bakat 100 sorters kakor och lyssnat på julmusik med fina människor! :) iofs va de bara en av oss som baka medans vi andra friskade upp våra sommarminnen, så att säga .. Hemskt mysigt att få skratta lite !

Men kvällen gick snabbt och slutade i nån form utav koma på köksgolvet. Mår så sjukt illa o vill aldrig mer se en kaka i hela mitt liv tror jag.

Och nu väntar jag bara på att få gå ut o ta en promenad för att sedan krypa ner o titta på julkalendern :)
Små saker som förgyller livet! :)

Jag har alltid tyckt att jag inte satt krav på andra, o mig själv.. Inga höga iaf, men efter ett par månader på den dära folkhögskolan långt bort i skogen så har jag börjat inse mer o mer att felet sitter hos mig.
Jag har alltid undrat varför människor gör mig besviken, kanske sätter jag för höga krav på dom? Dom håller inte måttet i min fantasivärld.

För att inte tala om kraven jag satt på mig själv..
Man kan inte plugga, jobba, vara en bra flickvän, en bästa kompis, en bra mamma, bäst på proven och bäst på jobbet samtidigt. Inte till 100 procent iaf. Men jag har lagt ribban på 150 procent.
Och vad gör de? jo, jag misslyckas ju såklart. o de som ska höja självkänslan sänker den ännu mer.

Jag satt på ett utvecklingssamtal häromdan och hörde mig själv säga "jag ska inte lära mig, jag ska KUNNA." i samma stund som orden kom över mina läppar va de som jag fick en fet käftsmäll. Vafan sysslar jag med? Själper mig själv mer än jag hjälper.

Samma är de såklart med människorna omkring mig.. Jag bygger upp nån sorts illusion, som aldrig stämmer..
och jag vill gärna förändra, för jag vill inte ha en klump i magen gällandes dessa människor. Men som jag så fint har lärt mig kan man inte förändra andra, bara sig själv. Och duger inte dessa människor som dom de är så har ju jag ett val att gå, ett val att lämna de bakom mig..
Och de är där de största problemet kommer in, jag håller alltid hårt om dom jag inte orkar med ...

Känns trist att ha kvar allt gammalt, när jag är nån helt annan idag,
Fast jag vet inte om jag tycker om henne.. Hon är bitter, tjock o otrevlig.

Kanske gillar ni att läsa om min vardag ur en bitterfittas synvinkel?
Well. enjoy it!