...

Jag har alltid tyckt att jag inte satt krav på andra, o mig själv.. Inga höga iaf, men efter ett par månader på den dära folkhögskolan långt bort i skogen så har jag börjat inse mer o mer att felet sitter hos mig.
Jag har alltid undrat varför människor gör mig besviken, kanske sätter jag för höga krav på dom? Dom håller inte måttet i min fantasivärld.

För att inte tala om kraven jag satt på mig själv..
Man kan inte plugga, jobba, vara en bra flickvän, en bästa kompis, en bra mamma, bäst på proven och bäst på jobbet samtidigt. Inte till 100 procent iaf. Men jag har lagt ribban på 150 procent.
Och vad gör de? jo, jag misslyckas ju såklart. o de som ska höja självkänslan sänker den ännu mer.

Jag satt på ett utvecklingssamtal häromdan och hörde mig själv säga "jag ska inte lära mig, jag ska KUNNA." i samma stund som orden kom över mina läppar va de som jag fick en fet käftsmäll. Vafan sysslar jag med? Själper mig själv mer än jag hjälper.

Samma är de såklart med människorna omkring mig.. Jag bygger upp nån sorts illusion, som aldrig stämmer..
och jag vill gärna förändra, för jag vill inte ha en klump i magen gällandes dessa människor. Men som jag så fint har lärt mig kan man inte förändra andra, bara sig själv. Och duger inte dessa människor som dom de är så har ju jag ett val att gå, ett val att lämna de bakom mig..
Och de är där de största problemet kommer in, jag håller alltid hårt om dom jag inte orkar med ...