...

Jag brukar aldrig titta på de, men när jag låg o zappade såg jag att de va Sanna Bråding som var med ikvällens avsnitt och jag fastnade direkt.
Missbruk är ju något jag brinner för och hennes liv handlar verkligen om det.
Från att gå från ätstörningar till alkohol till droger och idag vara "fri" från det känns helt fantastiskt! Trots att livet numera kommer handla om att ta en dag i taget och jobba för att hålla sig kvar.

En beroendepersonlighet är ju alltid en beroendepersonlighet, man kan inte tro att bara för man "ställt flaskan på hyllan" eller slutat kräkas/svälta sig, slutat spela osv att man aldrig kommer falla tillbaka igen, hela livet kommer handla om "en dag i taget".. Det handlar om bakslag och att ta sig upp igen, att aldrig sluta kämpa trots att kampen är lång..

På sätt och vis tycker jag att de är en tröst för mig själv.. Att man inte är värdelös om man ramlar tillbaka.

Livet som "missbrukare"/beroende är svårt att förklara för någon som aldrig varit där och många tror att de bara är människor som haft en svår barndom osv som trillar dit, men de är så fel.

Jag fick min ätstörning när jag var 11 år, dock var jag ganska överviktigt på den tiden men bestämde mig för att gå ner ett par kilo, och de va så himla häftigt att de gick! Jag som levde för mat på den tiden kunde verkligen gå ner i vikt! Jordens kick. På ett halvår hade jag gått ner nästan 25 kilo. Det började sunt med att ta bort godis, läsk o sånt. Till att bara leva på ris.. Ibland inte ens de. Och pga att jag behövde gå ner ett par kilo så va de ingen som reagera förän de var försent, jag tror jag fick diagnosen anorexi när jag var 13 år..
De höll i sig ett par år tills jag en kväll prova att äta paj, och pang! så var bulimin o hälsa på.. Dessa år när bulimin höll i sig var dom värsta åren i mitt liv.. Här var jag riktigt sjuk psykiskt, eftersom jag hetsåt blev jag ju normalviktigt och såg ut som vem som helst, och folk såg mig ju äta så alla trodde ju att jag va frisk nu, och egentligen var jag sjukare än nånsin..
När jag va 20 blev jag "friskförklarad" och fick sluta gå i behandling.. Då hade de här hållt på i 9 år.
9 år! De va i princip halva mitt liv.. Halva livet som hade gått åt till att må skit. Som gick ut på att ljuga, smussla o planera.. År som hade kunnat gått åt till att hänga med kompisarna, plugga och njuta. De är hemskt.

Häromdagen skulle jag försöka förklara de här för filip, de här med panikångest och må riktigt psykiskt dåligt, som jag kan göra än idag fast på ett mildare sätt, och de håller inte i sig i veckor längre och jag vet hur jag ska hantera min ångest idag, iallafall så sa jag de att "jag kan ta all fysisk smärta i hela världen så länge jag slipper ha ont inuti" och de är faktiskt sant.

Sanna Bråding avslutade kvällens program med att säga "Jag vet att jag är bra som jag är, jag ska bara känna de också..." Det tycker jag va fint.