...

Tänk just den här dagen för 27 år sedan fick mina föräldrar sitt andra barn och sen fem och ett halvt år tillbaka finns hon inte kvar ..

Men den här dagen firades på samma sätt i 21 år med Michaela och har fortsatts att firas på samma sätt efteråt, de här är 6:e året vi firar det själva..


Idag har jag varit ner på stan och hämtat ut en prinsesstårta som vi beställt, varje år skulle de vara prinsesstårta trots att hon hatade marsipan ;)
Efter de gick jag till hotell winn där mamma sjöng och åt brunch :)


Nu har vi precis handlat och däckat i soffan framför brynäsmatchen! Jag har ju börjat må jättedåligt och börjat kräkas igen så de blir nog inte mycket gjort idag inte..

Föresten så är de prick en månad kvar till BF ! Du får gärna komma tidigare lilla vän för nu längtar vi så vi spricker !  :)

Legat och vridit på mig hela natten för tankarna bara flyger.. Har egentligen så himla mycke att ta itu med nu men ingen ork alls..
Så less på de här med föräldrapenningen och alla papper som ska skickas in från ALLA arbetsgivare.. Och alla dessa papper ska skickas in samtidigt men nu har en av mina arbetsgivare redan skickat in ett papper till försäkringskassan redan så då räknar dom bara ut vad jag får på de. Så himla irriterande!! Och dom andra får jag inte ens tag på. Apless.

Så nu har jag fått suttit i telefonkö i en halvtimme till försäkringskassan för o ordna upp de här.. Tröttsamt att städa upp efter andra tycker jag.

Så lär jag ändra hälsocentral också eftersom jag ska gå på BVC här så måste jag gå på samma, så nu ska jag ta mig dit och fylla i nå blanketter.

Nu ska jag ta tag i alla min kläder som fortfarande inte är upp packade och sen städa och tvätta.

Så måste, måste, måste jag plugga också..

Började dagen med en promenad i Boulongern där vi mata änderna, tycker de är lite roligt fast jag är skiiträdd för dom :p Men de är kul när dom slåss med varann tycker jag :D
Sen hämta jag upp mamma på jobbet och vi åkte ner på stan o strosa, mamma som skulle köpa smink o kläder åt sig själv hamna konstig nog på ALLA barnavdelningar  vilket resultera i att jag kom hem med en hel del nya kläder till bebben istället.
T har numera mest kläder här hemma, och hon är redan skapligt bortskämd :p


Nu ska jag krypa ner i soffan för jag mår sååå illa :(

Jag brukar aldrig titta på de, men när jag låg o zappade såg jag att de va Sanna Bråding som var med ikvällens avsnitt och jag fastnade direkt.
Missbruk är ju något jag brinner för och hennes liv handlar verkligen om det.
Från att gå från ätstörningar till alkohol till droger och idag vara "fri" från det känns helt fantastiskt! Trots att livet numera kommer handla om att ta en dag i taget och jobba för att hålla sig kvar.

En beroendepersonlighet är ju alltid en beroendepersonlighet, man kan inte tro att bara för man "ställt flaskan på hyllan" eller slutat kräkas/svälta sig, slutat spela osv att man aldrig kommer falla tillbaka igen, hela livet kommer handla om "en dag i taget".. Det handlar om bakslag och att ta sig upp igen, att aldrig sluta kämpa trots att kampen är lång..

På sätt och vis tycker jag att de är en tröst för mig själv.. Att man inte är värdelös om man ramlar tillbaka.

Livet som "missbrukare"/beroende är svårt att förklara för någon som aldrig varit där och många tror att de bara är människor som haft en svår barndom osv som trillar dit, men de är så fel.

Jag fick min ätstörning när jag var 11 år, dock var jag ganska överviktigt på den tiden men bestämde mig för att gå ner ett par kilo, och de va så himla häftigt att de gick! Jag som levde för mat på den tiden kunde verkligen gå ner i vikt! Jordens kick. På ett halvår hade jag gått ner nästan 25 kilo. Det började sunt med att ta bort godis, läsk o sånt. Till att bara leva på ris.. Ibland inte ens de. Och pga att jag behövde gå ner ett par kilo så va de ingen som reagera förän de var försent, jag tror jag fick diagnosen anorexi när jag var 13 år..
De höll i sig ett par år tills jag en kväll prova att äta paj, och pang! så var bulimin o hälsa på.. Dessa år när bulimin höll i sig var dom värsta åren i mitt liv.. Här var jag riktigt sjuk psykiskt, eftersom jag hetsåt blev jag ju normalviktigt och såg ut som vem som helst, och folk såg mig ju äta så alla trodde ju att jag va frisk nu, och egentligen var jag sjukare än nånsin..
När jag va 20 blev jag "friskförklarad" och fick sluta gå i behandling.. Då hade de här hållt på i 9 år.
9 år! De va i princip halva mitt liv.. Halva livet som hade gått åt till att må skit. Som gick ut på att ljuga, smussla o planera.. År som hade kunnat gått åt till att hänga med kompisarna, plugga och njuta. De är hemskt.

Häromdagen skulle jag försöka förklara de här för filip, de här med panikångest och må riktigt psykiskt dåligt, som jag kan göra än idag fast på ett mildare sätt, och de håller inte i sig i veckor längre och jag vet hur jag ska hantera min ångest idag, iallafall så sa jag de att "jag kan ta all fysisk smärta i hela världen så länge jag slipper ha ont inuti" och de är faktiskt sant.

Sanna Bråding avslutade kvällens program med att säga "Jag vet att jag är bra som jag är, jag ska bara känna de också..." Det tycker jag va fint.

Frågan är hur länge man verkligen ska behöva ha förvärkar? Börjar bli galen på att de gör ont nu!

Har åkt runt överallt och ingenstans idag, bara tagit dagen som den kom.
När jag kom hem satt jag igång med storstädning, egentligen är de att ta i eftersom de nästan aldrig är skitigt här hemma då städningen blivit min favvis nu när jag går hemma. Haha, städar minst 4 dagar i veckan.
Och tvättade våra vinterjackor, men vilken tid de tar! Torkar aldrig.

Nu har jag förberett middan och lagt mig till rätta i soffan med massa tända ljus :) En helt vanlig tråkig vardag med andra ord!

Ja här hemma ställde jag faktiskt klockan imorse, de går inte ligga o sova till 12-13 på dagarna trots att jag är så sjukt slut o säkert behöver den där sömnen.
Grejen är bara de att min morgon blev så sjukt lång, jag har hunnit gjort frukost, ätit frukost, skrivit upp allt som behövs handlas, duschat, gjort mig klar, tittat på tv o läst miljoner bloggar! o nu är jag uttråkad as hell.

Sitter bara o väntar på att få åka in till barnmorskan nu, de känns alltid lite ångestladdat på nå sätt numera.
Vågen är ju min rädsla o värsta ovän numera, fast jag vet att allt kommer försvinna så fort lilltjejen är ute. Aja!

Efter de tänkte jag att de ska storhandlas för de behövs verkligen!
Och ikväll är de tv-måndag, både Familjen annorlunda och Mammor och minimodeller ;)

Här ekar de tomt trots allt, mina dagar och min vardag är inte så rolig numera så de finns inte alltför mycket att skriva!

Sen sist har jag iaf hunnit blivit JÄTTEGRAVID! pangtjong sa de över natten så va magen gigantisk (enligt mig, näst intill osynlig enligt andra) så nu är allt toppjobbigt! haha.

Vi har även hållt på bli föräldrar helt oväntat, jag hade haft en hemskt molande värk under en längre tid o ringde in till förlossningen för att försäkra mig om att de var normalt, där ville dom att jag skulle komma in för en koll o de visade sig att livmodertappen blivit förkortad och värkarna hade startat, dock med 7 minuters mellanrum som tydligen är ganska lång tid men ändå så pass regelbunda att dom bestämde sig för en inläggning och sprutor som skulle stoppa upp de hela. I 4 dagar låg vi inne och andra dagen var dom beredd att skicka oss tilll huddik för förlossning eftersom första sprutan inte hade hjälpt. Men allt lugna ner sig o nu sitter vi här o bara väntar.

Jag är skiiiiittrött på att vara gravid, jag kan inte andas när jag blir mätt, jag är inte van vid magen så jag går hela tiden in i nåt eller tror att jag är smidig o typ lägger mig på golvet för att inte komma upp igen.
Men när jag insåg idag att de bara är 25 dagar kvar till BF så fick jag lite panik, inser ni hur kort tid de är?!? Dock går vi väl över tiden bara för att vi tror att hon ska komma tidigare.
Är så sjukt rädd för förlossningen o drömmer mardrömmar om de hela tiden. Ne fyfan, de får gärna bli tiden efter nu, när pullan växt ihop igen o slutar göra ont! haha.




De är faktiskt hela sjukt att om 7 veckor är vi med all säkerhet föräldrar åt en liten tjej <3

Tänk att man kan älska någon man aldrig träffat ..

Tiden efter nyår var minst sagt turbolent men jag börjar komma tillbaka igen !

Förra veckan sa jag hejdå till mina fina klasskompisar och lämnade Huddik för ett tag framöver, känns faktiskt bra just nu..

Annars då? Jo, idag har jag varit hos barnmorskan och magen växer på som den ska! Dock är de slut med att ligga på rygg då de blivit så trångt i magen o bebisen trycker på min kroppspulsåder då. Vilket även kan vara ett skäl till varför jag typ håller på svimmar när jag äter..
Fick även lämna urinodling då dom ska titta ifall jag har nån infektion eftersom jag börjat få värkar redan..


Tänkte avsluta kvällen med att titta på Mammor åt minimodeller, jag har nån sjuk för(hat)kärlek till såna program. lika med supersize vs superskinny osv. Blir helt paralyserad när jag sitter där o kan absolut inte slå över.

De händer mycket på kort tid här.
Mitt liv har raserat som ett korthus och jag är tillbaks på ruta ett igen..

igår sa filip till mig
"förut sa du att de skulle bli jättebra när du blev gravid, då skulle du bli frisk.. hur tycker du att de gick?"


Den jäveln smög sig på mig igen men när jag tittar i backspegeln borde jag ha sett varningsignalerna..

Tycker de räcker nu...
Räcker att ha ont i själen, får panik över att inte komma ifrån de.
Räcker att bita ihop för att hålla gråten borta, känner mig så otillräcklig som människa för tillfället.

Jag har alltid sagt; Den dagen jag blir gravid kommer bli den dagen jag accepterar min kropp.
Jag hade så jävla fel, fast jag VET att magen putar för de ligger någon där inne o fast jag VET att kroppen samlar på sig vätska, moderkakan väger, fostervattnet o för att inte tala om barnet så ser jag bara dom jävla siffrorna på vågen! o då har jag inte ens gått upp många kilo alls .. Känner mig helt sjuk i huvudet..
Jag vet inte om de beror på hur jobbig graviditeten va i början.. När jag kräktes dygnet runt i 4 månader o låg på sjukhuset för jag blev så sjuk. Nån sorts påminnelse om mitt gamla liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer bli en kanonmamma o allt de där, men jag funderar starkt på om jag inte håller på bli galen..


Jag känner inte igen mig, de här är inte jag ...

Blir så sjukt frustrerad över folk som snackar om saker dom inte har en aning om..
Ofta får man höra "åh hon skrev de o de på facebook, snacka om uppmärkshetssökande" eller "vad har HAN att må dåligt över? vill han ha uppmärksamhet eller?" osv.

Jag tycker inte alls att de känns konstigt att folk numera måste nå ut till världen på ett sådant sätt, att man då kanske kan få bli upplockad och känna att någon VILL ge en hjälp.
De är så sjukt många unga (även äldre, såklart! men de visar sig inte på samma sätt) som mår psykiskt dåligt idag (okej, puberteten är jobbig, man vet inte vem man är osv osv, men inte dåligt på de sättet!) människor som inte ser något bra med sig själv och tycker världen är hemsk.
Och vad gör psykvården eller vården över huvudtaget för att hjälpa dessa människor?

Jag minns själv när jag blev väldigt sjuk i mina ätstörningar för ungefär 8 år sen, hur min mamma kämpade för att få in mig på BUP (barn och ungdomspsyk) men får svaret att kön är lång o man kan få vänta upp till 1 år innan man får komma in. 1 ÅR?!?! Vad i helvete hinner hända på de året?
Jag hade fruktansvärd tur, eftersom min familj hade kontakt med vården genom min syster o hennes läkare fick skriva en remiss så jag kom in direkt.
Ska de verkligen vara så? Att när man som privatperson eller en anhörig till den sjuka söker hjälp själv så är de inte lika viktigt? På något sätt är de som att man inte är lika sjuk om man insett att man själv behöver hjälp.

Ett exempel på de är en farbror jag träffade på uppe på akuten en natt i sommras.
Han satt o skrek på hjälp o de var riktigt hjärtskärande att se, till svar får han av en sköterska: "Det är femte natten i rad du är här nu o de finns inge fel på dig!" Sen hämtade hon en vakt som fick ringa en taxi och så skickade dom hem den här mannen.. Igen. För femte natten irad.
HUR svårt kan de ha varit att skjutsa upp den här mannen till psyk? Låta dom ta en titt på honom. Nej tyvärr, för han hade inte försökt tagit livet av sig själv eller någon annan, o han hade sökt hjälpen själv så han kan ju inte vara sjuk!

Jag blir inte ens förvånad längre när jag hör att människor tar livet av sig. Men jag undrar varför de ska behöva vara så. Varför man inte kan plocka upp människor tidigare.

Blev ett riktigt kräkinlägg de här, men jag tycker att man ibland borde tänka steget längre än att någon bara vill ha uppmärksamhet .. Sträck ut en hand, en liten grej för dig men en stor för dom.

.. jag saknar den du va.

Ni vet när man hittar jättefina människor? Vänner som man känner att man skulle kunna lägga sitt liv i händerna på. Vänner man blottat hela livet för.. O när dom sen förändras. Aj.

Nåt jag verkligen hatar är hur jag vänder från 0-100. Ena sekunden är allt tipptopp o nästa är de "hoppa från balkongen - känsla"..

Jag är verkligen en pain in the ass. Speciellt för mig själv, o humöret går liksom inte att tygla. Förut åt jag medecin för jag hade höga toppar o väldigt djupa dalar, nåt som skulle jämna ut. Men de blev ju också fel för helt plötsligt kände jag ingenting. De fanns inga känslor inför vänner, familj eller nånting. Men nu.. De är sjuuukt!
Och jag fattar att folk inte orkar och jag beundrar dom som står kvar vid min sida.